Klant!

Jag är ett klantarsle! Idag är det definitivt bevisat. Jag lyckades helt utan anledning ramla i den lilla trappa som finns mellan parkeringarna vid Berga Centrum. Den är inte speciellt brant, men helt i asfalt. Fredrik och jag skulle gå till pizzerian och gick där och pratade, och helt plötsligt viker sig bara benen och jag faller rakt ner i asfalten. Jag ser som i slow motion hur gräset och gruset kommer närmare i synfältet och helt plötsligt sitter jag där på arslet. På vägen lyckades jag både skrapa knäet och armbågen. Vrickade även BÅDA fötterna. Och skrapade händerna. Har inte en susning hur jag lyckades. Förutom att jag fick skrapsår som blodade lite på knäet, så klarade jag mig bra. Inte ens jeansen gick sönder. Blev bara aningens omskakad.
Som tur var så var det bara 1 person utöver Fredrik som såg det hela, och jag hörde ingen som skrattade. Det gjorde inte ens Fredrik, han som annars kan vara ganska skadeglad. Han såg mest rädd ut, och hjälpte mig, som en riktigt gentelman, upp på benen igen.
Får väl sammanfatta det hela med att jag var ett riktigt klantarsle, men hade tur i oturen och klarade mig bara med ett skrapat knä. Men jag tycker i alla fall oerhört synd om mig själv just nu.