Jag trodde jag var över honom, tills den där dagen i slutet på september när han kom tillbaka. Jag satt i min slitna fåtölj och läste, ingen kärlekshistoria den här gången. En thriller som nästan skrämde mig med sina brutala mord, och det var väl därför jag nästan ramlade ner på golvet när det ringde på min dörr. Det var ganska sent på kvällen, så jag kunde inte förstå vem det var som kunde komma, men jag tänkte inte mer på det utan gick och öppnade. Och där stod han, helt dygnsur. Det droppade från hans ansikte, hans kläder, ner på golvet i trapphuset. Men han var lika snygg för det, han log inte. Han bara tittade på mig med sorgsna ögon. Jag stod som förstenad, tungan kändes som förlamad, jag kunde inte säga någonting. Han gjorde heller ingen ansats att säga något, eller röra sig. Vi bara stod där och tittade på varandra en lång stund. I sin vänstra hand hade han en resväska. Han hade en brun skinnjacka och slitna jeans. Hans hår var längre, och han hade låtit sitt skägg växa ut. Han såg nästan vild ut. Till slut bröt han förtrollningen.
”Är det okej att jag kommer in?” frågade han försiktigt. Jag sa fortfarande inget, jag var förstenad, men visade med handen att han fick komma in. Jag förbannade mig själv att jag redan tagit på mig min slitna, rosa, pyjamas. Men han verkade inte lägga märke till den, han tittade bara på mitt ansikte när han gick förbi. Han släppte väskan i hallen, och stannade. Från ingenstans fick jag fart och slängde mig om hans hals, jag struntade i att jag blev blöt. Han tog genast in mig i sin famn och höll mig som att jag aldrig skulle få lämna den. Det var den underbaraste kramen jag någonsin fått. Med slutna ögon stod jag och andades in hans lukt, han smekte mitt hår och viskade i mitt öra hur mycket han hade saknat mig.