Besviken.

Jag förstår inte varför jag måste försvara mina val jag gör i livet hela tiden. De senaste åren har allting mellan oss handlat om att jag ska försvara mig. Ingenting jag gör är bra. Oavsett vad jag väljer att göra. När jag var arbetslös, då skulle jag ut och leta jobb och nu när jag har jobb, då ska jag plugga. Jag blir så jävla less. Om det är för att visa att du bryr dig, är det fel sätt. Det här är bara ett sätt att putta mig ännu längre i från. Och du lyckas jävligt bra.
Jag har aldrig någonsin ifrågasatt dig och vad det är du ska göra, men att klanka ner på mig var eviga gång går bra. Och när jag sen måste slå i från mig och försvara mig har du alltid någonting att säga emot mig. Du verkar tro att du vet mest och bäst om mig. Vad i att jag trivs med mitt liv just nu, riktigt bra dessutom, att jag är lycklig, att jag mår riktigt bra, finns det något att hitta fel i? Varför kan jag aldrig få ha det bra? När jag mår dåligt, då lyssnar man inte och när jag mår bra, då ska man trycka ner mig i botten igen.
Och jag blir så arg och besviken på mig själv att jag lyssnar på det här, att jag tar åt mig. Egentligen skiter jag faktiskt fullständigt i det, men man blir ändå ledsen och besviken, att någon som man trodde var ens vän gör såhär. Det här är inte vänskap. jag vet i fan faktiskt vad det är.